Nej jag tycker inte att sånt spelar så stor roll. Det som påverkat mig mest är mer människor runt omkring mig, de man träffar och som känns mer verkliga. Jag har gått i samma skola och samma klass som många otroligt fina tjejer och de har spelat en mycket större roll än vad media någonsin skulle kunna göra. Men i slutändan handlar det väl mest om en själv och inte om någon annan.

Vad jag vet 52, det var i februari ungefär, men det gick ner lite mer efter det men jag slutade väga mig så noga så vet inga exakta siffror. Jag gick upp igen för att jag hälsade på släkten och det var alldeles för mycket dålig mat och fika, och jag klarade inte av att säga nej. Brydde mig inte om vad jag åt (hade inte det innan heller så).

Inte helt hundra på den.. Jag använder alla möjliga storlekar, beroende på hur jag vill att kläderna ska sitta. M är nog den jag kör på mest.

Har ingen. Jag kan inte strikt följa dieter, jag äter det jag känner för eller det jag får för mig att jag måste äta. Sen tycker jag det mesta verkar lite löjligt, att bara äta vissa saker eller helt och hållet ute slut något. Det mesta handlar om att äta med måtta och sunt förnuft (tänker absolut inte påstå att jag följer detta råd dock).

Det var säkert inte allt för länge sedan. Början på september skulle jag tro, eller senare? N åt kebabrulle och jag kebabtallrik.

Jag vet inte riktigt, det är nog ingen speciell.. Vad man nu råkar bli sugen på.

Jag vet inte riktigt. Inte direkt. Ibland får jag för mig det, men jag tror ärligt talat inte det är riktigt så illa. Jag funderade på om jag hade bulimi förut men jag har aldrig riktigt hetsätit, kanske ätit lite väl mycket någon gång men inte mycket mer än vad man normalt ska. Det enda ätstörningsbeteende jag har är väl att jag spyr, och det gör jag ju faktiskt inte längre, i alla fall inte så ofta som jag brukade. Hade jag haft en ätstörning på riktigt tror jag att jag hade mått mycket sämre än vad jag faktiskt gör. Jag behöver bara gå ner i vikt lite, mer än så är det inte.

 

Jag tänkte nog på det för första gången i ettan. På lågstadiet då, inte gymnasiet. Men då förstår man väl inte riktigt hur man gör. Sen i fyran började små rutiner komma, i sexan började jag fundera på allvar och i sjuan skippade jag alla måltider jag kunde och åt endast middag med familjen. Jag var knubbig men normalviktig under hela min uppväxt, men det är inte kul att vara knubbig. Inte när man bara har riktigt smala vänner och dåligt självförtroende. Lägg till en mamma som börjar använda jeans från barnavdelningen när du precis börjar komma därifrån.

 

Nej det är jag icke. Jag har länge velat bli vegetarian, sedan jag var liten. Det har inte blivit av eftersom jag har bott hemma, men nu gör jag ju inte det så varför inte? Kan tänka mig det, men ändå inte. Jag äter i stortsett inte kött, fisk eller kyckling längre, men det är mer av en slump. Jag äter det om vi är hos N's föräldrar, här hemma avstår jag hellre, det är liksom inget som lockar. Jag älskar grönsaker i alla dess former och blir smått illamående av kött. Jag tror inte att jag kommer att bli vegetarian. Jag vill kunna äta vad jag känner för så om jag någon gång vill ha kött så ska inte det få hindra mig. Vill inte krångla till mitt liv mer än nödvändigt.

 

Jag vet inte om jag har någon egentligen. Just nu längtar jag ihjäl mig för 4:an. Även 49.9. Tror att jag skulle nöja mig med att komma under 44 kg kanske. Fast då kan man ju lika gärna försöka hamna under 40? 38 kg låter riktigt fint tycker jag, vi kan säga att det är min UGW. Haha bara 19 kg to go! When I expect to reach it: never. Men i alla fall.. 50 kg till december, 44 kg till mars kanske i alla fall? Är det rimligt?

 

Haha, losing or gaining? Oavsett vilket så ohälsosamt för det mesta. Någon vecka kan jag vara nyttig, de veckor då jag får för mig att jag är sjuk och vill vara frisk. De veckor jag inte anser mig ha problem är de då det är som värst och då är jag sjukt ohälsosam.

 

 

Frukost brukar vara havregrynsgröt på vardagar, helger blir det macka om N redan har gjort i ordning frukosten innan jag hunnit. Lunch äter jag bara på vardagar och då är det alltid grönsaker plus lite keso och ibland couscous. Middag är väl det vi kommit överens om tillsammans. Mycket pasta. Jag brukade tycka om pasta, men nu känns det mest äckligt. För det mesta äter jag under 1000 kcal, senaste veckorna har det varit mellan 1500 till upp emot 1800 kanske.

Ytterliggare en jag inte kan svara på. Det finns många, de jag tycker om bäst är väl de jag känner igen mig i mest. Det man kan relatera till. Eller någon man följt väldigt länge, fastnat för att något verkade intressant och sedan vill man bara se hur det går för personen. Min absoluta favoritblogg som har med äs att göra är nu en pro-recovery blogg. Började följa henne när jag mådde riktigt dåligt, kändes lite då som att vi var på samma ställe. Sen ändras ju sådana saker men man slutar ju inte att bry sig om personen bakom.

Jag har ju inte direkt gett upp något? Eller? Jag vet inte riktigt. Har säkert gett upp mycket, men ändå inget.

 

Haha, ja. Inte när jag vägde som mest men under min vanliga vikt har jag hört massor. Fått många kommentarer från mamma, hennes ex någon gång tror jag, några släktingar. Jag och min kusin fick det från mormor några gånger när vi var små. Har aldrig hört det från några vänner. N har väl påpekat att jag lagt på mig lite någon gång.

Han har också sagt att han var rädd att jag skulle få anorexia, det här var långt innan han visste om ätstörningen. Jag har haft flera söta vänner som sagt samma sak, även någon vuxen typ lärare och så. Har dock aldrig varit smal så inte funnits någon risk för det. Att jag kommer få bulimi på rikitgt finns nog en stor möjlighet till, men inte anorexi.

 

Jag har inte direkt någon. Den enda träning jag får nu är i stort sett från mina promenader. Har ju hund så går ganska mycket. På morgonen och kvällen är det alltid samma rundor, får varken vara mer eller mindre. Går jag kortare får jag ångest, går jag längre så måste jag gå lika långt alla andra gånger med vilket min gamla sjuka hund inte pallar. Ska försöka få in lite rutiner dock. Hade en hel del innan jag flyttade, men fick lov att sluta med det. Får se, tar en sak i taget.

 

Eftersom jag inte bor hemma längre och inte träffar min mamma särskilt ofta och aldrig riktigt haft kontakt med min pappa så vet de inte. Mamma skulle väl inte bry mig om jag försökte gå ner ett par kilon, men hon skulle nog inte bli glad om hon visste hur mycket jag vill gå ner. Jag tycker inte det spelar så stor roll om hon bryr sig, jag verkar ju ändå inte direkt gå ner något och kommer säkerligen aldrig hamna så lågt som jag vill, inte som det känns nu i alla fall.

 

Jag vet inte riktigt vad gränsen går för det där. Det är ju aldrig så att jag direkt sitter och vräker i mig mat, men.. Selektivt minne kanske. Eftersom min vikt är som den är så borde det ju hända efter som jag normalt äter ganska lite och då borde man inte väga så här mycket. Det är väl McDonalds någon gång ibland när N velat det (som idag, suck) eller en chipspåse man delar med honom. Allt sånt spyr man ju upp. I vissa "perioder" känns det som hets om man äter en köttbulle för mycket typ. Äh jag vet inte, det gör jag säkert.

 

Det är för mig. Finns ingen annan som skulle bry sig om jag gjorde det eller inte. De enda vars åsikter jag verkligen bryr mig om tycker om mig som jag är. Det är mitt val för att jag inte känner mig bekväm med mig själv. Jag mår inte bra av att se ut så här så därför vill jag ändra på det. Och så är jag livrädd för att hamna på överviktigt BMI igen, det var riktigt hemskt att se hur dåligt jag tagit hand om min kropp och att jag lät det gå så långt. Jag vill aldrig mer dit.

Jag vet inte riktigt. Att inte gå ner tillräckligt mycket eller att inte vara nöjd med vad jag har gått ner. Det känns ganska oundvikligt. Jag är alltid sån: även om jag har gjort något bra vill jag alltid göra mer. Just av den anledningen kunde jag spendera timmar på gymmet i konditionsrummet även fast jag bara tänkt dra dit 20 minuter eller så. Det går aldrig att sluta, man blir inte nöjd. Rädd att det ska bli samma sak med vikten. Sen är jag väl inte så sugen på att förlora mina bröst... de får gärna stanna.