Det är sent, jag har tråkigt, nu byter jag blogg.

 

 

 

I fredags var det ju en månad sedan jag senast spydde (hatar det ordet). Nu känns det som att det verkligen är dags för en ny utmaning. Det är dags att gå ner i vikt igen, på riktigt. Vet inte hur många gånger jag har sagt det för mig själv, eller här, men nu ska det ske.

Har börjat räkna kalorier igen vilket är roligt. Finns nog nästan inget roligare än att se låga siffror på shapeup, förutom att gå ner i vikt då. Funderar på om man ska lägga in träning eller så där, men det känns nästan lite som fusk? Tror att jag ligger på minus än så länge idag (fast vi var och fikade för ett par timmar sedan så är osäker), men middagen är ju kvar. Vi ska äta tacos igen, men det kan väl inte vara så jättefarligt? En räcker ju, och det värsta är väl brödet sen är det ju mest grönsaker, och bröd kan man ju skippa. Ska försöka räkna ut hur mycket det blir och sedan ta en promenad för att kompensera för det hela.

Jag tänkte ju förut att mitt mål skulle vara att väga 50 kg, men jag vill verkligen ner till 45 åtminstone. Jag har ju nästan nått 50 så jag vet ju att det går, men sen är allt jag kan höra mammas ord om att jag måste vara lite mer realistisk för att jag kan inte väga så lite med min benstomme och kroppsform. Vad vet hon om det? Jag vill inte hålla på så här senare i livet så om jag får det gjort nu så är det bra. Nästa sommar vill jag inte skämmas över min kropp när vi är ute. Inte bara på sommaren utan annars också så klart.Jag ska ta ett kilo i taget nu.

 

Ett klick bort från att få veta exakt hur misslyckad jag är, hur långt ifrån mina drömmar jag befinner mig. Det känns löjligt att så mycket hänger på det här. Visst, jag kan skjuta upp allt ett år till, eller så har jag ytterliggare en chans om någon månad och allt kanske blir bra ändå. Men det känns som att det här är det avgörande ögonblicket. Det känns som att just den sekunden kommer avgöra var min framtid ligger, om jag har någon överhuvudtaget. Nu eller aldrig, eller bara lite senare. Nej, nu eller aldrig, punkt.

 

Min lilla älskling verkar må lite dåligt idag så jag har torkat spyor. Så där ligger hon och lider och jag är avundsjuk. Vad är det för fel på mig? Och varför kan aldrig jag få magsjuka eller något? Har aldrig haft något sånt, vilket man egentligen bord vara glad för, ändå så känner jag jämt att jag önskar att det var jag. Något fel i huvudet måste man ju ha.

För några dagar sedan var jag till tandläkaren. För första gången så gick det faktiskt riktigt bra! Trodde seriöst att de skulle dra ut varenda tand och titta på mig med avsky och undra hur någon kan missköta sina tänder så. Istället tyckte hon att de var riktigt fina och hade ingenting att påpeka, någon gång måste ju vara den första eller hur? Så skönt! Det lönar sig verkligen det här. Jag har ju alltid varit väldigt noga med att borsta och sånt, så jag vet ju att det inte riktigt varit där problemet legat. Nu kanske jag kan sluta drömma mardrömmar hehe.

Ikväll kommer jag nog skippa middagen. Jag vet att det inte är bra, att det inte är rätt, men jag tror jag behöver det. Igår åt jag schnitzel och grönsaker, och efteråt trodde jag att jag skulle börja gråta. Jag skippar det hellre än att förstöra de små framsteg jag gjort på andra håll, för jag vet att jag inte orkar stå emot just nu. Har blivit alldeles för känslig senaste tiden. Jag har ätit både lunch och frukost idag så det gör ingenting.

 

Tänkte bara säga att den finns en stor chans att jag kommer låsa den här bloggen, tänkte göra ett bloggbyte om någon månad (för att jag hatar adressen och för att jag vill börja om med allt) men nu är det som så att det har hänt en del saker så det kanske blir tidigare. Just nu ignorerar jag problemet men vi får se.

Det här blir den nya adressen om det skulle vara så:

 

Tänkte bara säga det ifall någon skulle vara intresserad av att hänga med. :) Som sagt så vet jag inte när eller om jag gör det, det här var bara en liten förvarning.

Vågar inte skriva här för varje gång jag gör det resulterar det i ett litet sammanbrott och jag börjar skriva en hel roman om allt som rör sig i mitt huvud, och det tänker jag då inte publicera :) Jag antar att det beror på att jag hela tiden går och trycker ner mina känslor så hårt, så när jag ska släppa fram lite så åker allt ut. Allt är väl inte så bra som jag låtsas att det är. Men måste erkänna att jag gjort ett väldigt bra jobb att dölja det för fram tills nu trodde till och med jag själv på det. Jag trodde faktiskt att jag hade varit glad och mått bra den senaste tiden, men när jag börjar funderar är det ju uppenbart hur fel jag har.

Jag har börjat gå runt och tröstätit. Hade jag fortfarande spytt så hade väl en bulimidiagnos nästan varit på sin plats, men det gör jag ju inte längre. Snart en månads frihet, på fredag så. Varje gång jag äter kommer tanken "ska jag eller ska jag inte?", så total frihet är det ju inte. Ett steg på vägen bara. Men i alla fall.. jag tänkte ju försöka äta som en normal människa, men det lyckades jag ju inte med. Jag äter nog nästan vad man ska äta, lite för lite vid måltider kanske, men det spelar ju ingen roll när jag hela tiden småäter, då blir det ju till slut mycket mer än vad man ska. Så sluta spy + börja äta mycket mycket mer... hej viktuppgång! Du var inte välkommen kan jag säga.

Jag så förvirrad över en massa saker just nu så det faktum att jag är fet som en kossa berör mig inte särskilt. Det kommer liksom längst ner på listan över saker som är fel för tillfället, och jag måste säga att det är rätt skönt. I 10 år har min vikt och min kropp varit mitt största problem trots saker som säkert varit hundra gånger värre så jag ser det som något positivt att det äntligen börjat släppa lite. Utseendet är inte det viktigaste här i livet trots allt, kanske. Men jag tycker då inte om bilringarna mer för det.

Och det här är kort mot allt jag skrivit utan att publicera sedan sist så ni kan ju tänka er. Nu ska jag i alla fall göra lite nytta och ta en promenad.

Man kan hitta mycket roligt om man googlar lite. Inspiration, främst från andra, men nu fick jag den stora äran att vara min egen inspiration! På sätt och vis i alla fall. Jag brukade vara med i en "tjockislista" som det så fint och peppande hette. Någon som känner igen det kanske? Jag var i alla fall 18, hade gått ner två kilo redan när jag tog mod till mig och deltog. Målet var samma som nu: 50 kg. Har inte kollat igenom allt, men verkar som att jag faktiskt gick ner några kilon under tiden den uppdaterades. Sen fick jag ju faktiskt en hel del muskler under tiden också, så de vägde ju en del. Jag hade glömt bort det hela, och vilka framsteg jag gjorde. Jag fortsatte sen utan att uppdatera så vet inte hur det hela slutade. Synd att jag inte insåg då att muskler väger mer än fett, då hade det nog känts bättre. Men, det visar i alla fall att jag faktiskt kan gå ner. Alltid kul att se.

 

 

Idag (och igår) har jag varit sjukt stressad. Insåg igår på eftermiddagen att jag hade tre prov och en labb att göra. Var kom de ifrån?! Ena provet gjorde jag igår, det visade sig bara vara att fylla i svar på väldigt självklara frågor för att visa att man inte är en komplett idiot. Men jag trodde att jag skulle misslyckas med resten, kändes så mycket. På kvällen fick jag springa runt som en idiot över hela stockholm och samla in materiel till labben, sen plöja igenom 6 kapitel i boken. Blev klar för ett par timmar sedan och efter det fick jag något litet sammanbrott och åt en bulle och ett par skedar nutella (tycker inte ens det är gott så wtf).

Trodde jag skulle behöva läsa en halv bok nu, men sen visar det sig att jag faktiskt redan läst allt. Så här har jag stressat som en galning helt i onödan och fått i mig onödiga kalorier bara för det. Tänkte spy, men kom fram till att jag vill vara bättre än så. Jag valde att äta, så jag får leva med det valet. Måste bara försöka lära mig att inte låta mina känslor ta över mitt ätande. Igår åt jag nästan inget för att jag mådde dåligt och idag blev det sötsaker av samma orsak. Man ska äta för att leva, för att orka och någon gång ibland unna sig något. Man ska inte äta för att dämpa känslor eller avstå från mat för att man mår dåligt. Imorgon får bli en bättre dag, det här gör inget.

Känner mig så tjock så det är inte klokt. Och vikten verkar inte vilja ner. Jag har slutat med allt onödigt: chips, choklad, godis, pepsi.. inte för att jag åt mycket av det förut (förutom pepsi max då) men nu är det verkligen ingenting. Frukost, lunch och middag, lagom stora potioner med ordentligt med grönsaker, kanske en frukt under dagen men absolut inget småätande av andra saker. Rör på mig gör jag också. Ändå står det still? Så frustrerande. Det är just sånt här som får mig att tappa all motivation, även när man gör allt rätt så förändras inget. Jag spenderade nästan ett år konstant inne på det dumma gymmet och ändå gick jag nog bara ner något kilo fast jag åt bra. Visst blev mycket smalare, det var väl lite muskler, men så mycket kan man inte gå upp i muskler som man borde gått ner i fett. Får väl köra hårdare med träning nu då, bättre det än att sitta här och gnälla.

Det gick helt okej idag, mat är överskattat. Åt en macka till frukost sedan slank det bara ner 4 bitar naturgodis under lunchen. Kände mig pigg ändå, naturgodisen var mest för att jag blev nervös för att jag inte hade ätit något. Ärligt talat så vågade jag inte äta där. Hemska minnen från skolluncherna, usch. Att äta i skolan är tortyr och värre blev det när jag insåg att ingen jag känner var där. Det känns bara så fel att äta med främmande människor, jag får lite skuldkänslor, nästan som att det är något sorts brott jag begår. Så ingen lunch för mig idag och sedan på kvällen blev det lite pizza. Det var inte gott alls, så åt knappt. Imorgon får det bli mer mat, men det ska vara riktig mat. Bra mat.

Så nu är maten fixad, det blev lite kycklingsallad och en banan. Fick en liten promenad idag i alla fall, sprang runt och letade efter lite saker. Förutom turen till stan har det bara blivit tre kortare promenader så inte mycket motion precis. På lördag efter provet blir det en riktig långpromenad, sedan kan normala rutinerna börja på söndag igen.

När det gäller vikten så har det ju gått dåligt ett tag. Nu har jag satt som mål att gå ner 1 kg på två veckor, alltså ett halvt per vecka. Det känns alldeles lagomt, hellre långsam och varaktig nedgång än snabbt ner och sen raka vägen upp igen. Sen slipper jag bli arg och frustrerad när det inte går precis som jag vill, för 0,5 kg på en vecka är inga problem, och så hindrar det mig från att stressa och göra dumma saker (spy etc) för att få snabba resultat.

Jag väger mig bara två gånger om dagen nu, och det är mest bara för att se på ett ungefär hur det står till, jag låter inte längre siffrorna bestämma hur resten av dagen blir. Just nu känns det som att det är på rätt väg, men det har det gjort många gånger. Just den här gången ska det dock var på riktigt. Jag har bestämt mig för att försöka lära mig tycka om min kropp, försöka hitta något positivt varje dag och vända ryggen till spegeln och tankarna så fort negativa saker dyker upp.

 

Ska skriva högskoleprovet imorgon, för skojs skull mest. Jag tänkte vara ute i god tid med planeringen och allt, men det är jag ju så klart inte. Har absolut ingen aning om vad man ska ha med sig att äta. Troligtvis kommer jag ha svårt att trycka i mig något överhuvudtaget, men vill vara redo i fall jag har fel på den punkten. Pasta vet jag ju att jag bara börjar grina av efter någon timme så det går helt klart bort. Någon frukt får följa med, men annars vet jag inte.. Min vanliga lunch brukar bestå av mest grönsaker, keso och ibland lite couscous.. det kanske funkar ändå? Att dricka blir det nog bara vatten, måste sluta med all pepsi max och cola zero, dricker alldeles för mycket sånt nu.

Så idag ska jag plugga, köpa linjal och fixa mat, inga roliga planer här inte.

Känner mig riktigt motiverad just nu. Inte för att gå ner i vikt, utan att leva hälsosammare och må bra. Jag minns ju hur bra jag mådde och hur kul det var med träning, innan det gick överstyr åtminstone. Jag saknar det väldigt, jag saknar den jag var när jag gjorde det. Man blir liksom en helt annan person, allt känns lite roligare, man blir mer självsäker, har mer energi och man har jämt något att se fram emot: nästa träningspass. Sen har jag vissa problem eftersom allt jag gör till slut blir tvång, men jag har försökt bryta vanor och lärt mig lite hur jag undviker sånt. Sen är det nog lättare att undvika det tvångsmässiga beteendet ute än på gymmet. Hoppas jag.

Har äntligen köpt lite nya träningskläder, så inga fler dåliga ursäkter, nu är det bara att gå ut och springa! Eller jogga kanske till att börja med. Känns bra att ha det gjort, tyckte om byxorna och sen fick man i stort sett en jacka på köpet så.. ja det gick inte att motstå helt enkelt. Nu längtar jag till att få gå ut och visa hur dålig jag är. Time to get fit!

 

Att träna hemma funkar nog faktiskt. Lite skeptisk till att det ska ge nå resultat, men känner mig lite lite slut just nu, kan ju bero på att jag har fått väldigt dålig kondition och förlorat alla muskler. Inte lika effektivt som att gymma, men har varken tid eller råd för det just nu så det här kommer nog funka bra! Körde en timme bara, magövningar lite rumpa och så lite kondition. Det känns som en bra mjukstart. Kanske kör mer kondition senare och så lite andra övningar. Mina armar behövs det göras något åt.

Vet inte riktigt hur man ska kunna köra konditionsträning om man varken gymmar eller är ut och springer.. Nu hittade jag ju lite att göra men det känns så fjantigt och värdelöst. Måste nog nästan önska mig ett gymkort i julklapp. Nu ska jag i alla fall göra det här ett tag och se vad det ger för resultat. Ska försöka "träna" en timme om dagen under vardagarna och promenader på det (planen behövs finslipas lite hehe..). Har bestämt mig för att ge det fyra veckor, sedan får man se hur det gått och vad som behöver ändras.

 

Gårdagen var riktigt seg, då natten hade spenderats på akuten. De var för en gångs skull var riktigt snabba och trevliga! Det gick bra, men var rätt så trött igår kan då jag säga. Var lat, skippade frukosten, åt sallad till lunch, tog bara några få promenader och istället för att plugga blev det att titta på lite serier. Får väl se det som en liten förskjuten helg, under den riktiga så hade jag ju näsan begravd i kemiboken morgon till kväll utan någon direkt anledning.

Idag ska bli en bättre dag! Tog den vanliga morgonpromenaden på ca 2,5 km (har kommit fram till att vovven endast klarar så pass långa vändor) klockan åtta. Frukost blev en halv portion havregrynsgröt med lite äppelmos och om någon timme blir det ett äpple. Snart ska vi ut på en till promenad, sen blir det att köra ett litet styrkepass här hemma, hur nu det ska gå. Tog några "före-bilder" imorse, synd att man inte ser lika fet ut på bild som man känner sig, det blir liksom någon sorts falsk lättnad. Fast jag hoppas att man ser fetare ut än vad man faktiskt är men så lär ju inte vara fallet. Ska försöka ta en bild varje vecka så jag får se hur kroppen förändras. Dumt att börja mitt i en vecka, men jag tänker inte vänta på att det ska bli måndag, det är slöseri med dagar bara. Bättre att inte skjuta upp saker!

Jag märker att varje gång jag skriver här så undviker jag att nämna maten och hur det går. Jag skriver ibland om att jag har spytt, dock nämner jag bara cirka en av tio gånger, det känns fel eftersom det är så äckligt. Vem vill läsa att någon håller på att spy hela tiden? Det är nog den äckligaste vana man kan ha. Dels är det äckligt att spy i sig, men sen tycker jag även det här att man medvetet misshandlar sin kropp på det sättet är väldigt fel och äckligt. Med andra ord skäms jag för mycket för att skriva om det.

Den här bloggen var ju tänkt att fokusera på det (maten och det äckliga) så att jag får en chans att bearbeta allt eller vad man ska säga, utan att plåga N med långa känslosamma förvirrande utlägg om det ena och det andra.

Jag vet att jag har en ätstörning. Jag vet även att jag inte vill ha det. Jag vet att jag vill bli bättre, att jag vill sluta spy men också att jag vill äta normalt. Jag vet också vilka bloggar jag läser och vilka jag kommenterar, jag vet på ett ungefär vad de bloggarna har för läsare och jag vet att ganska många även kikar in här. Och jag oroar mig ofta för vad dessa personer tycker när de kommer in här.

Det känns som att det rätta att skriva här skulle vara att jag inte äter alls för att jag vill bli smal, att jag fastar och allt sånt. Men det är inget som jag vill hålla på med längre. Så i slutändan, att blogga om det här är bara ett stort steg bakåt för mig. Det blir liksom som att jag försöker komma tillbaka till något som jag äntligen lyckats släppa till viss del, bara för att andra inte ska tycka att jag ljuger om ätstörningen. Som att det som pågår just nu inte är tillräckligt. Jag vet ju att det inte är någon som bryr sig om vad jag håller på med eller vad jag skriver, men det är ett typiskt beteende för mig. Jag oroar mig konstant för vad folk skulle tycka just ifall någon skulle få för sig att tycka något.

Nu har plugget kommit igång på riktigt så nu måste jag verkligen släppa allt sånt här. Jag orkar inte med en repris av gymnasiet, enda anledningen till att jag fixade det var alldeles för snälla lärare och att jag faktiskt är rätt smart, inte för att jag pluggade för det gjorde jag aldrig. Den här gången vill jag plugga för jag tycker faktiskt att det är kul. När jag orkar vill säga. Så jag kommer försöka äta och försöka sluta tänka på min äckliga kropp, för det är enda sättet att klara allt så som jag vill.

Så det jag vill ha sagt är att det lär bli rätt tomt här, eller i alla fall så blir det ännu mer ointressant än det redan varit.

Vi ska på middag ikväll hos N's föräldrar. Ingen bra dag för det, kommer nog sluta med att jag gråter på vägen hem. Känner redan nu hur det är på väg.

Har aldrig varit den som gråter, inte för något. Har jag gjort det så har det fejk, bara för att slippa prata om något. Senaste halv året eller året känns det jämt som att tårarna är på väg fram. Noll kontroll över känslorna. De kanske tröttnade på att bli så förtryckta att de fick nog och nu ger igen. För någon månad sedan lyckdes jag också få mitt livs första riktiga panikattack, har aldrig varit med om något liknande och nu efteråt går jag på tå hela tiden livrädd för att det ska hända igen.

I alla fall.. middag! Jag hade faktiskt sett fram emot det, men sen fanns ingen mjölk till gröten och då kändes hela dagen förstörd typ. Just det här med frukosten. Jag är inte speciellt anpassningsbar. Har jag bestämt mig för något och förberett och planerat, så blir det väldigt jobbigt om det går fel. Frukosten är extra känslig eftersom jag hatar frukost till att börja med, men också lyckats intala mig att det är det viktigaste på hela dagen. Nu har jag bara oroat mig för att allt annat också ska gå fel idag. Men det är väl bara att försöka vara positiv:)

Idag var en sån där dag då man bara vill dra täcket över huvudet och gömma sig i sängen i hopp om att allt på något magiskt vis ska försvinna. Men nu kan man ju inte alltid få som man vill här i livet. Åkte i alla fall in till stan, efter att frukosten åkt upp. Dagen var väl inte riktigt så där hemsk och jobbig som den kändes imorse, fick träffa mamma och spendera pengar. Två roliga saker att göra. Köpt kurslitteratur, nu fattas bara en bok, och två par skor.

Känner att jag kommer misslyckas med kurserna, men så känner jag alltid och det brukar gå fint. Bara att bita ihop och försöka inse att man inte är riktigt så dålig som man intalar sig själv. Plugga är inga problem, till skilland från att gå ner i vikt. Där har vi något jag absolut inte kan. Så fort det ser ut som att det går åt rätt håll så vänder det, även fast jag inte gör något annorlunda.

Imorgon ska jag försöka ta en långpromenad. Hösten är den absolut finaste årstiden utan tvekan, så måste ju ta till vara på det! Försöka hitta nå fina ställen att gå på, kanske ta lite kort. Har typ slutat med alla mina intressen, gör aldrig något som jag verkligen tycker om att göra. Lite tråkigt.. Har varit alldeles för besatt av att tänka på min kropp och vikt för att ha lust att göra något. Får bli ändring på det nu!

 

Sitter som vanligt uppe alldeles för länge fast jag vet att jag inte borde. Ärligt talat längtar jag hem lite där någon sa åt en på skarpen om man satt uppe hela natten. Dagen har i alla fall gått ganska ok, bara spytt en gång och så.. Åt tre chips utan att hetsa i mig nästan en halv påse efteråt. Kan ju inte påstå att det var bra att äta de till att börja med, men det visar ju i alla fall att det går att äta utan att överdriva (och utan att kompensera!). Försöker rättfärdiga mina synder här. Aja. Tre chips dör man inte av.. eller..? Fet är jag redan så det behöver jag inte oroa mig för att bli. Imorgon kommer jag ha gått upp så blir väl deppig då, men det är väl som vanligt.

Ska snart ut på en kort promenad med hunden, men tänkte bara skriva lite. Jag spydde så klart. När jag skrev att jag ätit mycket så menade jag inte att jag överdrivit på något sätt. Jag försökte tänka mig hur jag ätit ibland med mamma och hur kompisar brukar äta. Jag åt lite jordgubbskräm till frukost och sen lite makaroner och lite lite bacon till lunch (vi har slut på det mesta här hemma förutom just bacon och makaroner), inte mycket alls egentligen (fel mat kanske men strunt samma) så det borde ju inte vara så farligt. Jag förstår ibland inte problemet, varför ska jag känna mig så himla tvungen att göra det? Jag är 20 år så jag borde ju faktiskt veta bättre. Synd att det inte är förnuftet som styr det här. Jag vet att varje gång jag gör det så är det ju mitt eget val. Det är ingen som tvingar mig, jag måste inte göra det. Men det känns som det.. Nä usch. Resten av dagen ska vara spyfri i alla fall!