Sitter och kollar igenom papper och kalendrar. Under januari - februari i år gick jag ner ca 6-8 kilo. Sista anteckningen den 6 februari visar 52,6. Efter det fortsatte jag gå ner men höll inte någon koll på det hela. Jag försökte inte gå ner. Jag mådde dålig = kilona bara flög av mig. Rörde inte ett finger för att det skulle hända. Sedan bar det av till släkten och där gick man upp allt. Lika snabbt som jag hade gått ner det gick det upp.

Efter julen hade jag gått upp till 59 kg, innan dess hade jag under ett par månader lagt på mig 2-3 trivelskilon när jag och N blev ihop. Jag var glad, vårat förhållande gick bra och det tog bort tankarna från annat. Efter ett tag kunde dock inte någon sådan glädje hålla bort all ångest och depression utan jag gick in i någon sorts dvala. Jag var glad för N men annars var jag tom. Jag brydde mig inte om att äta, men inte heller att inte äta. Mat fanns inte i mina tankar. Jag gick upp, såg att jag var fet, gick ut på promenad, var deppig resten av dagen.

Jag minns hur otroligt tjock jag kände mig runt 52 kg. Jag ville bara ta och slita upp magen och avlägsna allt fett. Nu väger jag runt 56 och jag längtar till 52. Från 52 är det inte långt ner till 50, och bortom 50 får man se den efterlängtade 4:an.

Vad jag inte kan förstå är hur jag gick ner då. Jag tänkte liksom inte, det var ingen planerad viktnedgång. Nu vill jag inget hellre och vad får jag för det? En 56:a och en jävla slap in the face. Ena stunde vill jag bara ut och springa tills jag svimmar, nästa gömma mig under täcket gråtandes. Varför ska det vara så svårt att bli av med extravikten?

Dagen började med vägning runt klockan sju. Nej, 6.54. På vågen visade sig siffrorna 56,3. Då ifann sig paniken. Klockan 7.10 besökte jag vågen igen och paniken steg ytterligare när jag såg 56,2. Efter nederlaget gick jag och la mig igen, vaken hela tiden, och begrundade mina synder. Skulle jag straffas med fasta? Nej, man kan inte straffas med något man njuter av.

Frukosten idag bestod av 1/2dl havregrynsgröt, 1/3 dl mjölk, 1 tesked äppelmos och massa kanel, ca 115 kcal (ångest).

Kalaset intogs klockan 10.09, skulle givetvis ätit tidigare men funderar man på att fasta blir det lätt förskjutet. Eftersom jag inte gjorde det var det frukosten nödvändig (viktigaste målet på dagen, hör och häpna kommer från världens största frukost hatare!) så fick lov att trycka i mig det. Nu några minuter efter åt mår jag illa och vill spy. 

Har en tanke kring att varje söndag kväll gå igenom matinläggen och se hur mycket jag faktiskt får i mig? Jag vill veta om jag äter normalt, för mycket eller för lite. Eftersom det råkar vara måndag idag passar det alldeles utmärkt att göra detta.